Att anta nya utmaningar

Vid årsskiftet ställde jag mig på vågen och den skrek ut de högsta siffrorna jag någonsin fått en våg att visa. Jag fegar ur och tänker inte säga hur mycket den stannade på. Jag konstaterade där och då att det här ska jag göra någonting åt. Och jag måste göra något NU! Jag surfade in på viktväktarna.se och signade upp mig för ett så kallat onlinemedlemsskap. Brorsan och mamma hade gått med redan i höstas och det gick skitbra(!) för dem. Så jag och min sambo tänkte det gamla vanliga "kan de så kan vi".

Lite mindre än ett år tidigare hade jag och en av mina bästa kompisar fått en fix idé att anmäla oss till Tjejvasan. Jag bor på en mindre skidort och hade bestämt mig för att längdskidor nog var en träningsform för mig. Visade sig att jag hade fel. Jag åkte och köpte mig ett par nya Fisher förra året i oktober och väntade på snön och när den väl kom gav jag mig ut i de välpreparerade spåren vi har alldeles in på stugknuten. Men det var ju hur svårt som helst att få till det. Jag menar, hur enkelt ser det inte ut när Kalla och Hellner och de där swishar fram i spåret. Superenkelt! Men det kan jag meddela att det inte var. En av de första turerna slutade med en stukad tumme och ett stukat självförtroende. Som tur är hade jag ett ess i rockärmen. Min morfar! "Han är ju en gammal skidlegend" tänkte jag och såg till att utse honom till min vasaloppscoach. Han accepterade med glädje sin nya roll. Han åkte ifrån mig i spåret, men så visade han mig lite tekniktips och vips så var det inte så vårt längre. Jag kan ju åka skidor, inga problem. Jag åkte 7 kilometer några gånger och så åkte jag en mil två gånger med mitt tjejvasansällskap och sen helt plötsligt var det februari - och jag skulle åka tre mil. Men vet ni va när den där dagen väl kom så fixade jag det med. Det gick inte så fort. Men det var roligt och jag var så himla lycklig över att verkligen ha utmanat mig själv och lyckats! Den känslan vill jag ha tillbaka. Känsla när jag åkte över mållinjen i fäders spår för framtida segrar. Wow, oslagbart!

Så nu då? Tänker säkert ni. Jo, nu är det september ungefär ett halvår senare. Jag har lyckats gå ner 6 kilo med hjälp av viktväktarna. Men får ångest varje vecka när jag ställer mig på vågen och den inte visar ett minustecken. Så nu har jag bestämt mig för att skita i vågen. Hm, ja inte helt kanske. Men jag ska väga mig mer sällan. Kanske bara en gång i månaden. Istället ska jag fokusera på att äta bra, må bra, träna och öka mig kondition. För det senaste halvåret har jag bara fokuserat på maten och vågen och "glömt bort" träningen.

Så i höst sätter jag upp träningsmål, så att jag kanske är i hyfsad form till 2016 års Tjejvasa. Självklart ska jag åka igen! Mitt första mål är att träna minst tre pass i veckan.. tror ni att det håller? Är inte det ett sunt mål? Så småning om vill jag kunna springa. Jag vill va en sån där tjej som drar på sig skorna och går ut och springer en mil bara för att det är skönt. Alltså seriöst, hur gör de? Jag orkar kanske flåsa mig fram 3 km - med medvind, solen i ryggen och i nedförbacke. Men vet ni vad? Det ska det bli ändring på. Första delmålet med löpningen är att springa 5 km under 30 minuter, och det vill jag göra innan jul. Det fanns faktiskt en tid då jag sprang 5 km 3 gånger i veckan och då sprang jag på strax över 30 min. Men det var några år och några kilo sen. Sen mina vänner, ska jag och min kära sambo på introduktion på gymmet, inte på tisdag, men nästa tisdag. Men först ska vi åka till Grekland en vecka. Det finns gym, yoga och olika pass på hotellet. Lucky me - nu kör vi!

Välmående | hälsa, längdskidor, löpning, målsättning, tjejvasan, träning, viktnedgång, viktväktarna | |
#1 - - Blogg.se:

Lycka till med din nya blogg!

Upp